Vill inte in i dessa rutiner igen...

Vakna, död som ett lik, känna sig ensam, tvinga i sig frukost, sätta sig på bussen, stirra på samma gamla landskap, låtsas att man inte existerar i denna tid, får det inte att funka, tänker att det är ett straff man avtjänar och att man sedan släpps ut i friheten. Muntert.

Hasar sig upp för skolans trappor med ångestkramper för varje steg man tar för att sedan stänga in sig i basgruppsrummet och hoppas på att det ska vara folktomt i skolan, undvika människor, hetsa genom skoldagen, åka buss hem, sitta rakt upp och ner å glo tills det är dags att sova. (känns så..)

drömma om utlandsresor, om vita stränder, vågor som slår mot klippor, solnedgångar och äventyr

om att vakna upp på morgonen i mannens vita skjorta å bli tillfrågad om man sovit gott

laga en god frukost i ett stort fräscht kök å äta den med morgontidningen bredvid

Han som pussar mig på kinden och viskar att han älskar mig innan han åker

ett jobb jag älskar och trivs med, kollegor som ständigt ler och som uppskattar mig

små tassande barn på övervåningen

radiokanaler som med låg volym talar om att dagen ska bli solig påföljt av en gammal klyscha jag kan sjunga med i

stora fönsterutsikter

mmmmmm

(är jag för ung för detta drömmande?)

tjaa